FUCKING FANTASTIC

trodde att ångeten hade försvunnit, den har varit borta sålänge. Men nu exploderar allt och inte en enda tanke är positiv. Har ingen ork att fortsätta. Fortsätta som det är nu, allt kommer tillbaka när jag minst anar det och ju mer som byggs upp desto mer rasar när trycket blir för högt.
Jag är rädd för att jag inte orkar vara mer än ensam just nu medans jag bygger upp allt. Jag är rädd för migsjälv.
Denna gången ska jag börja i gruset, i de minsta byggstenarna innan jag fortsätter. Jag ska låta mig förstå migsjälv, låta mig komma tilll tals. Stå upp för mina egna tankar och värderingar och hålla hårt i de som betyder något för mig.
Hur jag kommer att nå botten så många gånger innan jag kommer en bit för att trilla ner, men sen kanske jag kommer längre och då är jag starkare än förut. Har alltid kännt mig stark och självständig till ytan, och även innombords. Jag känner inte efter, försöker att inte tänka på det som varit fast jag vet att jag är besatt av det förflutna på alla sätt. Hur ord kan fastna utan betydelse och göra så ont att de skär in i hela kroppen och lämnar et tomt skal. Det konstigaste är att jag ändå mår bra sålänge ingen frågar, eller ibland även när folk frågar. Känslan av att jag är ensam stark håller mig flytande men jag vill inte ha det så längre jag vill inte förstöra för att det gör ont eller för att jag är rädd.
 Och allt går liksom bra tills någon letar sig in och börjar ifrågasätta och undra hur allt egentligen är. Som sitter kvar efter att jag kastat saker omkring mig och skrikit och svurit igen. Hur jag inte kan förstå att du fortfarande är kvar, hur jag inte kan förstå alls hur du orkar när jag gång efter gång putttar bort dig. Isolerar mig i ett hörn och vägrar att komma ut. Och hur jag är rädd den dagen jag vet att jag kommer att gå förlångt och du inte längre kommer att stå kvar. Hur ångesten då kommer att bli större än nu. Hur jag är helt vilsen och bara kan lita på att jag kommer att ta mig upp, för här nere på botten finns bara en väg och en lösning och det är inte att stanna kvar här.

älskling kan du se mig nu
jag byter inte blad
så flitigt som jag en gång gjort
och du stannar på thé även efter nyheterna

vi avbryts i tankarna
brandlarmet gick om det hade fungerat
men maten är bränd
för minuterna blev till timmar med dig

inlindad i dina armar
händer som letar fingrar
det är där tryggheten finns
och även om helgerna känns korta så är det värt det

ändras sakta tillbaka till den jag en gång va
vårens person saknas inte längre i bakspegeln
undrar hur jag försvann på vägen
jag är glad att du hittade mig

och att du kan se på mig idag
med samma ögon som tidigare
älska varje del
och att du stannar lite längre än du behöver

om du kunde förstå
att jag var så van att stänga av
känslor va som ett köksredskap
något användbart för att komma till målet
men inget mer än det

jag har haft andra före dig
du vill veta allt om mig men liksom när jag vill ställa frågor
om ditt liv utomlands
tvekar du sakta, tänker en gång till
för rädd för att veta svaret
och du lägger tungan tillbaka i din hand

nu är jag rädd att falla tillbaka
i mönster som en gång va min bakgård
att ge dig sår som jag orsakat
av tillit jag långsamt vunnit
för att såren inte faller av

sitter tyst i telefonen
du frågar vad som hänt
jag ger dig inga svar
du måste förstå när kvällen är försen
för mig finns ingen annan

den där fantastiska känslan som infann sig i kroppen lever kvar. självklart. men det ersätts av längtan och saknad över det som kommer och det som sakta faller bort. hur jag vill ha dig varje minut hela dagen.jag ä l s k a r dig och hur jag vill ha de varje minut hela dagen. hur de liksom tappades på vägen då fokuset alltid ligger på en  upp till fyra med alla vi från skolan, vart är vi. eller jag vet vart ni är men är jag med. vart är jag. jag har tappat det. hemma och sjuk i evigheter. självaste evigheten äter min evighet till frukost men den är ändå galet stor. paniken flödar långsamt, sprider sig ut i alla vener. hjölplösheten infinner sig. lugnet försvinner sakta in i någon annan slags form utav känsla och tappas helt bort. känner mycket. antibiotikan gör att jag känner väldigt lite. kan inte sova. kan inte vara vaken. sömnpiller har jag hört att de missbrukas av unga så ge mig några och låt mig vara som alla andra. som jag spar mitt hår, konsumerar kläder för att bli egen. bli min, bli ensam stark. bli någon annan än hon som va lycklig till olycklig till säker och självständig till beroende och frågande. självständig. stort ord. jag är det. ja precis det som jag behöver vara, inte mer eller mindre men med för många frågor, tankar, funderingar. bollplank med gummiboll. den är försvunnen i buskarna och jag som bara försökte passa in. lugnet är förbi. stormens öga inväntas då klockan slår och hur jag undrar när allt ska hinna lösas då flytten är nästa vecka och jag är sjukskriven tills på torsdag. du säger att du vill ha mig äkta, ärlig kan jag vara för dig men jag vill inte ge dig all denna ångest för den är inte alltid här men oftare än jag vill. hur jag önskar att jag kunde vara författare och få ner allt i vacka meningar och få betalt per ord. jag skulle bli miljonär om jag kan hålla tankarna mer än några minuter, timmar. dagar är för långt. och det tar månader att skriva böcker. det vet jag även om jag börjat så smått men någonstans blir det förvirrat och jag tappar mening och form. som när man är liten och klossen inte får plats i cirkeln men vi väljer inte nästa klot för vi förstå inte vart allt gick fel. egentligen så skulle det kunna vara rätt form och el på hålet men så ser inte mänskligheten på saker och ting. revolution kallas det och vill inte alla vi egentligen vara det? revolutionärer? tänk på det. självklart men ändå nej. för revolutionärer behöver komma men något nytt senare och de är bara trötta på vad som ligger framför de just nu och är det inet bara en trend som går stadig att sticka ut. hur det minimalistiska modet kommer att passa in så bra då. det där som gör att det är små saker som skiljer oss åt. ungefär som adam och eva. revben och drömmar. fast hur jag aldrig tror att jag blev skapad ur ett revben och åt ett äpple. och hur jag önskar att det finns klarhet i revolter, krig och kärlek. men jag tror att du mer lugnet kommer tillbaka till mig, för utmattad av ord, sjunker pulsen och jag kan andas igen. den fantastiska känslan infinner sig destomer jag knappar in de nya bokstäverna och hur jag undrar hur mycket mer jag måste få ut för att kunna sova inatt. det är redan natt. men kan inte röra på mig för det knastrar i kroppen. som ett kugghjul med dåliga fendrar så behöver även denna båt lotsas till säkerhet. hur jag behöver dig ikväll, hur tiden behöver mig. revolten sina revolutionärer och alltet behöver inget för att fylla sina tomrum. fantastisk känsla som förvinner och kommer tillbaka som tidvattnet som höjs och sänks i st. raphael. hur båtarna vid kajen undrar vad som komma skall, när midnattssolensglans kommer och slutar att skina hur de ska hamna på stranden med de döende valarna eller poleras. hur känslan av oförändring och maktlöshet finns inom oss konstant och det är precis den som gör mig sömnlös.

det är som ett bankande som slår
något blir varmt igen
solen lyser upp
men koltrastarna som sjöng igår
så vackert
tystnar

ekot av stillsamhet
lägger sig över stadens röda nätter
en färg som skapar ett inre kaos av känslomässiga nätter
sahara brinner och den svider på mina kinder
floderna blir färgade utav blod

hur länge har vi kvar imorgon, idag undrar jag
klarblå ögon som tigger utav de sista krafterna
uppnår extas i minnen som aldrig fanns
lever i drömmen
vägrar vakna till en ledsam historia
på ålderns höst

tiden som går
bankar och slår
försöker att springa så snabbt
men liksom i barndomen så hinner monstret under sängen ifatt
man vaknar med tunga ögonlock
undrar vart evigheten i slutet har sin början

för vi vill bara dansa till musiken av hjärtan som slår
höga på livet och lite till
sånt vi röker för att glömma
som aldrig hänt om du frågar mig
för många ledsamma stunder varnar att släppa taget

flyger högre än alla andra ikväll
jorden är för kall
det ångar och blodet blir lila
hur den färgen en gång va vacker
det kommer jag aldrig att förstå 

och hur jag knappt vet vad jag skriver
eller varför
ingen anledning mer än att paniken måste dämpas
tankarna om att hösten är omöjlig och inte underbar
sårar mig så hårt
är för trött idag
orken att skynda långsamt har stannat
ligga still med en flaska i handen kan vara det lättaste som finns

imorgon känns så avlängset idag
och jag är ändå inte ledsen

vi skyndar långsamt
inlindade i hopp
om höstens bravader
baler och tankar om oss

hur jag vill dela allt
med dig

trasar silkeskläningar
till takten av la fleur
det slår och bankar 
hela kroppen
är fylld utav längtan för framtiden

silkesmaskarna är redan kokade
jag kan bara se framåt
det är synd det som hände
men jag har en vacker klänning i händerna

saxen klipper vant av trådarna
som jag sedan lagar
med flitiga fingrar
love trash skulle det kunna heta

det där oförutsägbara
om saxen slinter
fel tråd faller
men då drar jag av en till och säger det ska vara så

för se bara framåt
det som har hänt är redan borta
och som jag längtar
att klippa en till tråd i säkerhetens lina

du skrev en låt, den handlade om mig
du sjöng och spelade i telefonens högtalarljud
jag hörde inte allt men det mesta
skyllde på dålig mottagning
sanningen är den att det fanns inget svar på frågan som oundvikligen ställdes från dig

då blev det helt tyst
vad hände med ljuden vi viskade nyss?
letar sakta efter din hand,
meningen i orden som strömmar på radion, en känsla i din röst
som främlingar vandrar vi i ingenmansland
kyssar som gjort avtyck försöker jag glömma
de som etsat sig fast ger ikväll ingen tröst

hör dina andetag i mobilen,
de förändras när jag säger hur vacker du är
kanske är vi möjligt, snubblar in i tankar om mornar tillsammas med dig
kanske är vi inte för sent ikväll undrar jag
men vågar inte yttra några ord nu
säg att du vill att jag ska komma över säger du

trasiga hjärtan som hittat sin själsfrände
ligger ikväll inlindade i lakan efter dans
något är fel, de slår inte i takt, men nu är vi de enda för varandra
jag är livsrädd så jag håller dig närmare mig
du kysser min panna ömt
jag kryper in i din famn och får din värme
du undrar om någon berättar ofta hur fin jag är
baby, jag vet det när jag är med dig

du trodde att de va på riktigt
att det verkligen skulle bli vi två
det är ju lite lustigt
det är ju inte alls rätt
baby, hur kunde du tänka så?

tanken har väl slagit mig
men aldrig att den skadade dig
för om ett år eller så
du kommer du att förstå

du säger
jag känner tillräckligt ikväll för två
vill du fortfarande att jag ska gå?
åh åh tänk på saken
du är för upprörd att tänka

du trodde att det va på riktigt
att det verkligen skulle bli vi två
det är ju lite lustigt
det är ju inte alls rätt
baby, hur kunde du tänka så?

letar efter något snabbt att säga
jag vet, du blir knuffad runt
andas andas
krogen stänger men vi bryr oss inte
för ikväll är det efterfest och bara du och jag är bjudna

vi var som att dansa naken med soldater
man vet vad man får och vi är bättre än så
låt mig förklara, försök föstå
du har varit min pärla för svin
men älskling du va ändå aldrig min

du trodde att det va på riktigt
att det verkligen skulle bli vi två
det är ju lite lustigt
det är ju inte alls rätt
baby, hur kunde du tänka så?

anledningen till att det knastar lite på vänster sida i kroppen är för att jag vet vad jag betydde
hur många gånger har jag inte bara släppt taget för att jag kunde
sen kommer vissa, som liksom listat sig in i systemet, väl inne så stannar de kvar
som lever skadad av gammal whiskey, ger detta en ödestigen process som kan ta år att läka
under tiden gör jag allt mamma säger att bara stora flickor får göra
men jag är i tjänsgöring att förstöra hjärtan
därför att jag själv vill förstå, hur alla andra kan göra så

sängen lyfts upp lite
jag kastas tillbaka
till första gången

du stod i portuppgången
"kul att du kom"
så många koppar te vi delat
men tillräckligt få
för att få dig att stanna

ny scen

hon öppnar dörren
musiken täcker orden
som aldrig kommer

sängen sjunker ner
lägger över handen
känner den sista värmen från dig spira ut i fingrarna
då blir kylan uppenbar

nyp dig själv säger mitt undermedvetna
men det gör ont
jag är vaken
vi är avslutat.

eftertext

varnade jag dig inte när jag sa att jag inte älskar filmer med dåliga slut
vill inte att fiktion ska vara plågsamt att se
det ska vara vackert
inte som filmer om kärlek oftast slutar
men det är också därför de är filmer

det är en skillnad på när det är drama och man kan skratta åt gårdagens händelser med en rlig ångest och när man ser tillbaka på gårdagen och skäms lite över sig själv. illa

hade sovit hos en annan den natten,
vi gjorde allt utom varannan vatten
du bröt dina revben efter champagnegaloppen
trodde du va ensam därför chocken
knöt långsamt mina skor
tänkte på mamma hon hade inte varit glad
när jag styrde fötterna dit du bor
jag gör inte om det idag

tappra steg tog mig till din dörr
koden va densamma
kändes precis som förr
mitt hjärta slog för många slag i minuten
paniken i strupen
bultande hårt i magen, för hårt
hur kunde något lätt blivit så svårt

hon stängde vägen till dig
nyfiken undra hon hur det va med mig
jag vill prata med min vän
antar att jag kan komma sen

stapplar ut i gatan
tänker fan i satan
går tillbaka in
men vi säger ingenting
du ger mig vad jag kom för att hämta
halsbandet ligger hårt i handen
situationen känns ohållbar
liksom tiden rinner vatten genom sanden

kan du ser hur jag mår
väntar ensam på svar
du gjorde ifall inga fysiska sår
jag har fakta
du hör rykten
men ja
jag sov hos en annan den natten
och vi gjorde allt utom varannan vatten