FUCKING FANTASTIC

om du kunde förstå
att jag var så van att stänga av
känslor va som ett köksredskap
något användbart för att komma till målet
men inget mer än det

jag har haft andra före dig
du vill veta allt om mig men liksom när jag vill ställa frågor
om ditt liv utomlands
tvekar du sakta, tänker en gång till
för rädd för att veta svaret
och du lägger tungan tillbaka i din hand

nu är jag rädd att falla tillbaka
i mönster som en gång va min bakgård
att ge dig sår som jag orsakat
av tillit jag långsamt vunnit
för att såren inte faller av

sitter tyst i telefonen
du frågar vad som hänt
jag ger dig inga svar
du måste förstå när kvällen är försen
för mig finns ingen annan

den där fantastiska känslan som infann sig i kroppen lever kvar. självklart. men det ersätts av längtan och saknad över det som kommer och det som sakta faller bort. hur jag vill ha dig varje minut hela dagen.jag ä l s k a r dig och hur jag vill ha de varje minut hela dagen. hur de liksom tappades på vägen då fokuset alltid ligger på en  upp till fyra med alla vi från skolan, vart är vi. eller jag vet vart ni är men är jag med. vart är jag. jag har tappat det. hemma och sjuk i evigheter. självaste evigheten äter min evighet till frukost men den är ändå galet stor. paniken flödar långsamt, sprider sig ut i alla vener. hjölplösheten infinner sig. lugnet försvinner sakta in i någon annan slags form utav känsla och tappas helt bort. känner mycket. antibiotikan gör att jag känner väldigt lite. kan inte sova. kan inte vara vaken. sömnpiller har jag hört att de missbrukas av unga så ge mig några och låt mig vara som alla andra. som jag spar mitt hår, konsumerar kläder för att bli egen. bli min, bli ensam stark. bli någon annan än hon som va lycklig till olycklig till säker och självständig till beroende och frågande. självständig. stort ord. jag är det. ja precis det som jag behöver vara, inte mer eller mindre men med för många frågor, tankar, funderingar. bollplank med gummiboll. den är försvunnen i buskarna och jag som bara försökte passa in. lugnet är förbi. stormens öga inväntas då klockan slår och hur jag undrar när allt ska hinna lösas då flytten är nästa vecka och jag är sjukskriven tills på torsdag. du säger att du vill ha mig äkta, ärlig kan jag vara för dig men jag vill inte ge dig all denna ångest för den är inte alltid här men oftare än jag vill. hur jag önskar att jag kunde vara författare och få ner allt i vacka meningar och få betalt per ord. jag skulle bli miljonär om jag kan hålla tankarna mer än några minuter, timmar. dagar är för långt. och det tar månader att skriva böcker. det vet jag även om jag börjat så smått men någonstans blir det förvirrat och jag tappar mening och form. som när man är liten och klossen inte får plats i cirkeln men vi väljer inte nästa klot för vi förstå inte vart allt gick fel. egentligen så skulle det kunna vara rätt form och el på hålet men så ser inte mänskligheten på saker och ting. revolution kallas det och vill inte alla vi egentligen vara det? revolutionärer? tänk på det. självklart men ändå nej. för revolutionärer behöver komma men något nytt senare och de är bara trötta på vad som ligger framför de just nu och är det inet bara en trend som går stadig att sticka ut. hur det minimalistiska modet kommer att passa in så bra då. det där som gör att det är små saker som skiljer oss åt. ungefär som adam och eva. revben och drömmar. fast hur jag aldrig tror att jag blev skapad ur ett revben och åt ett äpple. och hur jag önskar att det finns klarhet i revolter, krig och kärlek. men jag tror att du mer lugnet kommer tillbaka till mig, för utmattad av ord, sjunker pulsen och jag kan andas igen. den fantastiska känslan infinner sig destomer jag knappar in de nya bokstäverna och hur jag undrar hur mycket mer jag måste få ut för att kunna sova inatt. det är redan natt. men kan inte röra på mig för det knastrar i kroppen. som ett kugghjul med dåliga fendrar så behöver även denna båt lotsas till säkerhet. hur jag behöver dig ikväll, hur tiden behöver mig. revolten sina revolutionärer och alltet behöver inget för att fylla sina tomrum. fantastisk känsla som förvinner och kommer tillbaka som tidvattnet som höjs och sänks i st. raphael. hur båtarna vid kajen undrar vad som komma skall, när midnattssolensglans kommer och slutar att skina hur de ska hamna på stranden med de döende valarna eller poleras. hur känslan av oförändring och maktlöshet finns inom oss konstant och det är precis den som gör mig sömnlös.

det är som ett bankande som slår
något blir varmt igen
solen lyser upp
men koltrastarna som sjöng igår
så vackert
tystnar

ekot av stillsamhet
lägger sig över stadens röda nätter
en färg som skapar ett inre kaos av känslomässiga nätter
sahara brinner och den svider på mina kinder
floderna blir färgade utav blod

hur länge har vi kvar imorgon, idag undrar jag
klarblå ögon som tigger utav de sista krafterna
uppnår extas i minnen som aldrig fanns
lever i drömmen
vägrar vakna till en ledsam historia
på ålderns höst

tiden som går
bankar och slår
försöker att springa så snabbt
men liksom i barndomen så hinner monstret under sängen ifatt
man vaknar med tunga ögonlock
undrar vart evigheten i slutet har sin början

för vi vill bara dansa till musiken av hjärtan som slår
höga på livet och lite till
sånt vi röker för att glömma
som aldrig hänt om du frågar mig
för många ledsamma stunder varnar att släppa taget

flyger högre än alla andra ikväll
jorden är för kall
det ångar och blodet blir lila
hur den färgen en gång va vacker
det kommer jag aldrig att förstå 

och hur jag knappt vet vad jag skriver
eller varför
ingen anledning mer än att paniken måste dämpas
tankarna om att hösten är omöjlig och inte underbar
sårar mig så hårt
är för trött idag
orken att skynda långsamt har stannat
ligga still med en flaska i handen kan vara det lättaste som finns

imorgon känns så avlängset idag
och jag är ändå inte ledsen

vi skyndar långsamt
inlindade i hopp
om höstens bravader
baler och tankar om oss

hur jag vill dela allt
med dig