onsdag med migsjälv i ensam dans
trodde att ångeten hade försvunnit, den har varit borta sålänge. Men nu exploderar allt och inte en enda tanke är positiv. Har ingen ork att fortsätta. Fortsätta som det är nu, allt kommer tillbaka när jag minst anar det och ju mer som byggs upp desto mer rasar när trycket blir för högt.
Jag är rädd för att jag inte orkar vara mer än ensam just nu medans jag bygger upp allt. Jag är rädd för migsjälv.
Denna gången ska jag börja i gruset, i de minsta byggstenarna innan jag fortsätter. Jag ska låta mig förstå migsjälv, låta mig komma tilll tals. Stå upp för mina egna tankar och värderingar och hålla hårt i de som betyder något för mig.
Hur jag kommer att nå botten så många gånger innan jag kommer en bit för att trilla ner, men sen kanske jag kommer längre och då är jag starkare än förut. Har alltid kännt mig stark och självständig till ytan, och även innombords. Jag känner inte efter, försöker att inte tänka på det som varit fast jag vet att jag är besatt av det förflutna på alla sätt. Hur ord kan fastna utan betydelse och göra så ont att de skär in i hela kroppen och lämnar et tomt skal. Det konstigaste är att jag ändå mår bra sålänge ingen frågar, eller ibland även när folk frågar. Känslan av att jag är ensam stark håller mig flytande men jag vill inte ha det så längre jag vill inte förstöra för att det gör ont eller för att jag är rädd.
Och allt går liksom bra tills någon letar sig in och börjar ifrågasätta och undra hur allt egentligen är. Som sitter kvar efter att jag kastat saker omkring mig och skrikit och svurit igen. Hur jag inte kan förstå att du fortfarande är kvar, hur jag inte kan förstå alls hur du orkar när jag gång efter gång putttar bort dig. Isolerar mig i ett hörn och vägrar att komma ut. Och hur jag är rädd den dagen jag vet att jag kommer att gå förlångt och du inte längre kommer att stå kvar. Hur ångesten då kommer att bli större än nu. Hur jag är helt vilsen och bara kan lita på att jag kommer att ta mig upp, för här nere på botten finns bara en väg och en lösning och det är inte att stanna kvar här.
Jag är rädd för att jag inte orkar vara mer än ensam just nu medans jag bygger upp allt. Jag är rädd för migsjälv.
Denna gången ska jag börja i gruset, i de minsta byggstenarna innan jag fortsätter. Jag ska låta mig förstå migsjälv, låta mig komma tilll tals. Stå upp för mina egna tankar och värderingar och hålla hårt i de som betyder något för mig.
Hur jag kommer att nå botten så många gånger innan jag kommer en bit för att trilla ner, men sen kanske jag kommer längre och då är jag starkare än förut. Har alltid kännt mig stark och självständig till ytan, och även innombords. Jag känner inte efter, försöker att inte tänka på det som varit fast jag vet att jag är besatt av det förflutna på alla sätt. Hur ord kan fastna utan betydelse och göra så ont att de skär in i hela kroppen och lämnar et tomt skal. Det konstigaste är att jag ändå mår bra sålänge ingen frågar, eller ibland även när folk frågar. Känslan av att jag är ensam stark håller mig flytande men jag vill inte ha det så längre jag vill inte förstöra för att det gör ont eller för att jag är rädd.
Och allt går liksom bra tills någon letar sig in och börjar ifrågasätta och undra hur allt egentligen är. Som sitter kvar efter att jag kastat saker omkring mig och skrikit och svurit igen. Hur jag inte kan förstå att du fortfarande är kvar, hur jag inte kan förstå alls hur du orkar när jag gång efter gång putttar bort dig. Isolerar mig i ett hörn och vägrar att komma ut. Och hur jag är rädd den dagen jag vet att jag kommer att gå förlångt och du inte längre kommer att stå kvar. Hur ångesten då kommer att bli större än nu. Hur jag är helt vilsen och bara kan lita på att jag kommer att ta mig upp, för här nere på botten finns bara en väg och en lösning och det är inte att stanna kvar här.
